Varför nöja sig?
När kärleken dött och man har gjort allt man kunna. Då är de dags att gå vidare, men hur jävla lätt är de?
Jag vet själv att jag har lätt att ställe frågan till mina vänner: "är du kär? Ja eller nej? Nej? nehe men då är de bara skita i de" egentligen så är de ju så men de är kanske inte de lättaste alltid.
Alla är vi svaga för nån eller nånting, fast man egentligen inte vet varför?
Jag börjar tänka att om man inte ser en framtid med sin partner kan man lika gärna ge upp, jag vet inte om de är rätt att tänka så eller bara helt fel? Jag tänker bara att man lägger ner så mycket onödig tid. Snacka om bitterfitta. Haha, nej men när man är så singel som jag är för tillfället så har man väl egentligen inget att jämnföra med. Förutom sina gamla misslyckade förhållanden. Och det är ju egentligen bara jävligt deprimerande.
Just i dagens stund så beundrar jag en tjej som insett vad som är bäst för henne själv! Stark och väldigt modigt. Och jag stöttar dig till 110% hjärtat.
Tänk på att de är endå du själv som kommer leva ditt liv ingen annan. Så självklart så ska du placera dig själv i första hand. Har jag inte rätt? De ska alla tänka på....
